.jpg)
Vad ska man säga..?
2 dagar sedan
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Cissi är död
Jag upptäckte det när jag skulle ta ut henne till uteburen. Jag fixade i ordning uteburen, flyttade på den till färskt gräs, satte ut vatten, och gick för att hämta Cissi. Hon var i sitt lilla trähus. Hon låg i vanlig sov-position... men hon var död. Alldeles kall och stel. Igår kväll satt hon och åt, det sista jag hörde innan jag somnade... sen på morgonen fixade vi frukost osv, bara utgick ifrån att Cissi satt i sitt hus utan att göra nåt väsen av sej. Men hon hade alltså i själva verket dött under natten. I sömnen.
Det är ju egentligen idealet... att ett djur får vara fullt friskt och glatt ända upp i hög ålder, och sen lugnt dö i sömnen. Cissi var nio eller tio år nu. Vi tog över henne efter en av mina tanter i hemtjänsten som fått långt framskriden alzeimers och var tvungen att flytta in på ett vårdboende. Tantens dotter som var den allra första ägaren till Cissi mindes inte exakt när dom köpt kaninen, men sa att Cissi var antingen sex eller sju år, och det var alltså för tre år sen. Det var svårt att tro att Cissi verkligen var så gammal, hon var ju så pigg och glad, tyckte det var jätteroligt att komma ut i koppel och hoppa runt, bra aptit, i fin form... Men så helt plötsligt dog hon bara.
För två år sen så kastrerade vi henne, pga en tumör i livmodern. Jag tycker en del människor kan vara överdrivet avoga mot att operera gamla djur... Cissi återhämtade sej snabbt och fick ju faktiskt två hela friska, glada år efter operationen, som hon inte skulle ha fått annars.
Kanske var hon ändå lite stillsammare och lugnare än vanligt dom sista veckorna... maken tyckte det, och det ligger nog nånting i det. Även om hon fortfarande kom igång och sprang runt när hon fick komma ut i koppel.
Nåja. Nu är det slut. Vila i frid Cissi.
Det är ju egentligen idealet... att ett djur får vara fullt friskt och glatt ända upp i hög ålder, och sen lugnt dö i sömnen. Cissi var nio eller tio år nu. Vi tog över henne efter en av mina tanter i hemtjänsten som fått långt framskriden alzeimers och var tvungen att flytta in på ett vårdboende. Tantens dotter som var den allra första ägaren till Cissi mindes inte exakt när dom köpt kaninen, men sa att Cissi var antingen sex eller sju år, och det var alltså för tre år sen. Det var svårt att tro att Cissi verkligen var så gammal, hon var ju så pigg och glad, tyckte det var jätteroligt att komma ut i koppel och hoppa runt, bra aptit, i fin form... Men så helt plötsligt dog hon bara.
För två år sen så kastrerade vi henne, pga en tumör i livmodern. Jag tycker en del människor kan vara överdrivet avoga mot att operera gamla djur... Cissi återhämtade sej snabbt och fick ju faktiskt två hela friska, glada år efter operationen, som hon inte skulle ha fått annars.
Kanske var hon ändå lite stillsammare och lugnare än vanligt dom sista veckorna... maken tyckte det, och det ligger nog nånting i det. Även om hon fortfarande kom igång och sprang runt när hon fick komma ut i koppel.
Nåja. Nu är det slut. Vila i frid Cissi.
tisdag 27 april 2010
Padd-invasion!
Nu har årets padd-invasion startat... vilket innebär att man måste köra bil väldigt långsamt så man inte råkar meja ner alla paddor som nödvändigtvis ska ut och promenera på asfalten istället för att hålla sej i dikena och skogen.
Inte nog med att jag fått rädda flera paddor från att bli överkörda... två var i full gång med att para sej! Dom blev jättesura när jag kom och störde, och sa "yip yip yip" med sura röster (första gången jag hör paddor säga nånting!), men makade ändå på sej.
Inte nog med att jag fått rädda flera paddor från att bli överkörda... två var i full gång med att para sej! Dom blev jättesura när jag kom och störde, och sa "yip yip yip" med sura röster (första gången jag hör paddor säga nånting!), men makade ändå på sej.
En tibbe som sovmössa
Pietro har legat så tidigare. Men i morse när jag vaknade hade jag tibben draperad som en otroligt varm pälsmössa på skallen. Inte konstigt att jag drömde konstiga drömmar.
söndag 25 april 2010
Lugn sökträning med konvalescenten
Jag var ute och tränade sök idag med Logan, och träningskompisarna Luss och Carro. Logan och jag gjorde vindövningar, men med figgarna en bit ut från stigen och några gånger i medvind också. Logan knatade på fint, men jag hade honom i koppel hela tiden och såg till att han tog det lugnt. Efter träningen så hade han ändå fått tillbaka en liten aning hälta, men några dagar till där han tar det lugnt så blir det nog helt bra till sist.
Alla hundarna var så duktiga. Och jag var riktigt fascinerad över tokiga malle-skallen Askari, som markerade jättefint istället för att överfalla figgarna med hångel-attacker!
Alla hundarna var så duktiga. Och jag var riktigt fascinerad över tokiga malle-skallen Askari, som markerade jättefint istället för att överfalla figgarna med hångel-attacker!
lördag 24 april 2010
De andras liv
Vi såg filmen "de andras liv" igårkväll. Den var väldigt bra (hm, jag skriver i stort sett bara om filmer jag sett när jag tycker filmen varit "väldigt bra"... jaja, det här är ju ingen filmrencension-blogg iaf. Och jag har ingen lust att skriva om halvdana filmer.)
Den utspelar sej i 80-talets DDR. En pjäsförfattare, Dreimann, och hans skådespelar-flickvän ska övervakas av stasi-officeren Wiesler. Egentligen finns det ingen anledning, Dreimann är lojal mot regimen. Men nu råkar en partipamp vara tänd på Dreimanns flickvän, och våldtar/har sex med henne på regelbunden basis utan att Dreimann vet om det (det heter i filmen att dom har ett "förhållande", men hon känner sej tvungen pga hans maktposition, och tycker absolut inte att sexet är särskilt trevligt). Pga detta vill pampen röja undan Dreimann, och bestämmer att han ska avlyssnas ända tills man hittar nåt komprometterande.
Wiesler som ska sköta avlyssnandet framstår inte precis som världens sjysstaste kille, när han först introduceras så föreläser han om förhörsmetoder (bl a att tvinga folk att vara vakna tills dom bryter ihop)och antecknar noga när en av studenterna vågar sej på att protestera mot proceduren och kallar den "omänsklig". Men han har ändå nån sorts idealism, han tänker sej ändå att säkerhetspolisens arbete är viktigt, det handlar om att skydda staten. Och nu blir han satt att avlyssna en författare bara för att en partipamp är tänd på hans tjej.
Så Wiesler är redan från början ganska negativt inställd till denna avlyssning. Sen ska han sitta hela dagarna, från morgon till kväll, och bara lyssna, lyssna, lyssna på allt som försiggår i parets lägenhet. Vi ser också att han inte har nåt eget liv att tala om, bara jobbet. En vacker dag säger den annars så partilojala Dreimann nåt dumt, vilket Wiesler förstås bör anteckna. Men han gör det inte. Om det beror på att han är sur på partipampen som är mer intresserad av sex än ideologi, eller på att han under avlyssnandets gång börjat gilla Dreimann, eller på att han vill fortsätta operationen så länge som möjligt för att han då kan glömma bort sin egen aptrista tillvaro och liksom leva lite genom Dreimann som har det sociala liv Wiesler saknar, eller om det kanske är en kombination av alltihop, är svårt att säga. Men i vilket fall som helst så låter Wiesler bli att skriva in det i sin rapport. Därifrån bara eskalerar det. Dreimann vänder sej mer och mer mot partiet, det blir mer och mer som Wiesler egentligen borde rapportera men som han håller tyst med...
Det är väldigt bra skådisinsatser, och inga svartvita karaktärer utan riktiga personer. Jag gillar också väldigt mycket när filmmakarna inte skriver karaktärernas motiv för handling på ens näsa. I verkligheten är det ju ofta en mängd olika faktorer som spelar in och får en att handla som man gör, men på film blir det alltför ofta så att karaktärerna har Motiv med stora M för allt dom gör, som trumpetas ut så att ingen kan missa det. Inte i den här filmen. Det är ett stillsamt berättar-tempo, men ändå satt iaf jag på helspänn, man ville veta hur det skulle gå för personerna i filmen.
Den utspelar sej i 80-talets DDR. En pjäsförfattare, Dreimann, och hans skådespelar-flickvän ska övervakas av stasi-officeren Wiesler. Egentligen finns det ingen anledning, Dreimann är lojal mot regimen. Men nu råkar en partipamp vara tänd på Dreimanns flickvän, och våldtar/har sex med henne på regelbunden basis utan att Dreimann vet om det (det heter i filmen att dom har ett "förhållande", men hon känner sej tvungen pga hans maktposition, och tycker absolut inte att sexet är särskilt trevligt). Pga detta vill pampen röja undan Dreimann, och bestämmer att han ska avlyssnas ända tills man hittar nåt komprometterande.
Wiesler som ska sköta avlyssnandet framstår inte precis som världens sjysstaste kille, när han först introduceras så föreläser han om förhörsmetoder (bl a att tvinga folk att vara vakna tills dom bryter ihop)och antecknar noga när en av studenterna vågar sej på att protestera mot proceduren och kallar den "omänsklig". Men han har ändå nån sorts idealism, han tänker sej ändå att säkerhetspolisens arbete är viktigt, det handlar om att skydda staten. Och nu blir han satt att avlyssna en författare bara för att en partipamp är tänd på hans tjej.
Så Wiesler är redan från början ganska negativt inställd till denna avlyssning. Sen ska han sitta hela dagarna, från morgon till kväll, och bara lyssna, lyssna, lyssna på allt som försiggår i parets lägenhet. Vi ser också att han inte har nåt eget liv att tala om, bara jobbet. En vacker dag säger den annars så partilojala Dreimann nåt dumt, vilket Wiesler förstås bör anteckna. Men han gör det inte. Om det beror på att han är sur på partipampen som är mer intresserad av sex än ideologi, eller på att han under avlyssnandets gång börjat gilla Dreimann, eller på att han vill fortsätta operationen så länge som möjligt för att han då kan glömma bort sin egen aptrista tillvaro och liksom leva lite genom Dreimann som har det sociala liv Wiesler saknar, eller om det kanske är en kombination av alltihop, är svårt att säga. Men i vilket fall som helst så låter Wiesler bli att skriva in det i sin rapport. Därifrån bara eskalerar det. Dreimann vänder sej mer och mer mot partiet, det blir mer och mer som Wiesler egentligen borde rapportera men som han håller tyst med...
Det är väldigt bra skådisinsatser, och inga svartvita karaktärer utan riktiga personer. Jag gillar också väldigt mycket när filmmakarna inte skriver karaktärernas motiv för handling på ens näsa. I verkligheten är det ju ofta en mängd olika faktorer som spelar in och får en att handla som man gör, men på film blir det alltför ofta så att karaktärerna har Motiv med stora M för allt dom gör, som trumpetas ut så att ingen kan missa det. Inte i den här filmen. Det är ett stillsamt berättar-tempo, men ändå satt iaf jag på helspänn, man ville veta hur det skulle gå för personerna i filmen.
Logan verkar redan bättre
Nu haltar han bara litegrann, istället för att hoppa på tre ben. Det var väl bara nån vrickning eller stukning då... tur.
Nu väntar vi bara på att Bisse ska skada sej också, så har alla hundarna haft varsitt problem.
Nu väntar vi bara på att Bisse ska skada sej också, så har alla hundarna haft varsitt problem.
fredag 23 april 2010
Logan har skadat benet!
Ja nu kommer olyckorna slag i slag... får hoppas att detta inte heller är nåt allvarligt. Logan började helt plötsligt halta illa i trädgården. Jag hann inte riktigt se vad som hände, men jag tror att han trampade snett när han hoppade ner från en stenbumling. Nu haltar han rejält på vänster fram, ibland stödjer han lite på det benet men för det mesta inte alls. Samtidigt är han ändå på gott humör och fattade inte alls varför han inte fick följa med sina småbröder ut på promenad... Han försökte också vara med på jaktlek på tre ben. Nu försöker vi hålla Logan stilla, eftersom han inte har vett nog själv att vila.
Förhoppningsvis är det iaf nånting som blir bra med lite vila bara... Vi får avvakta och se.
onsdag 21 april 2010
tisdag 20 april 2010
måndag 19 april 2010
Pietro mår bra!
Nu kan man börja andas ut känns det som. Han har mått bra hela dagen.
Kanske hade han fått i sej t ex en bit plastpåse (han nosade sej fram till en bortglömd godispåse i en ficka i smutstvätten igår, och lyckades dra fram den...). Så la den sej först på nåt farligt sätt så det blev stopp i matsmältningskanalen, men sen lossnade den av sej själv på vägen till vetten och vandrar nu den naturliga vägen... så skulle det kunna vara.
Vi får väl fortsätta ha lite koll på honom, men det känns ändå som att den värsta faran måste vara över. Men fy sjutton vad orolig jag blev i morse.
Kanske hade han fått i sej t ex en bit plastpåse (han nosade sej fram till en bortglömd godispåse i en ficka i smutstvätten igår, och lyckades dra fram den...). Så la den sej först på nåt farligt sätt så det blev stopp i matsmältningskanalen, men sen lossnade den av sej själv på vägen till vetten och vandrar nu den naturliga vägen... så skulle det kunna vara.
Vi får väl fortsätta ha lite koll på honom, men det känns ändå som att den värsta faran måste vara över. Men fy sjutton vad orolig jag blev i morse.
Pietros mystiska magont
I morse låg Pietro jättelänge i sängen, vilket i sej inte är nåt ovanligt. Det är en morgontrött liten vovve vi har. Men när han väl gick upp så stapplade han omkring, la en liten bajsklutt på vardagsrumsgolvet (fast ytterdörren stod på vid gavel) och såg sen olycklig ut. Jag lyfte ut honom, och då bajsade han en liten klutt till, men utan att göra nån riktig "bajs-position" först... Sen låg han bara i gräset och verkade olycklig. Jag tog in honom igen, och kände på honom. Magen var stenhårt spänd, han darrade och verkade ha hur ont som helst. Jag la honom på sängen och ringde djursjukhuset. Vi fick komma direkt. Under telefonsamtalets gång så kräktes han vätska och skum på sängen.
Han har aldrig varit såhär förut.
Vi åkte dit i ilfart... men när vi väl kom fram var han ungefär som vanligt igen. Veterinären undersökte, klämde och kände på magen, men hittade inget onormalt. Tusen spänn kostade kalaset, det är ju så med akutbesök... men men, man kan ju inte bara ignorera när hunden är sådär, även om man nästan känner sej lite dum sen när man står där med en till synes pigg och glad hund.
Nu är vi hemma igen. Jag fick order att ge honom lite vatten när vi kom hem, för att kolla att det passerar igenom iaf, snarare än att komma upp igen. Det gjorde det. Ikväll sen ska han få lite mjuk mat och så får vi se hur det går. Förutsatt att han inte börjar få ont igen förstås, i så fall får jag åka tillbaks.
Hoppas det bara var ett skrämskott...
Han har aldrig varit såhär förut.
Vi åkte dit i ilfart... men när vi väl kom fram var han ungefär som vanligt igen. Veterinären undersökte, klämde och kände på magen, men hittade inget onormalt. Tusen spänn kostade kalaset, det är ju så med akutbesök... men men, man kan ju inte bara ignorera när hunden är sådär, även om man nästan känner sej lite dum sen när man står där med en till synes pigg och glad hund.
Nu är vi hemma igen. Jag fick order att ge honom lite vatten när vi kom hem, för att kolla att det passerar igenom iaf, snarare än att komma upp igen. Det gjorde det. Ikväll sen ska han få lite mjuk mat och så får vi se hur det går. Förutsatt att han inte börjar få ont igen förstås, i så fall får jag åka tillbaks.
Hoppas det bara var ett skrämskott...
söndag 18 april 2010
Vilse i påslakanet. del 7.
Lost in the sheet. part 7.
Dad and Mum reaches an insight.
Sofia: A whole town populated by mice!
Alexander: Now I see why you run into the sheet all the time.
Bissy: That's right!
Alexander: We'll never wash the sheet again!
Mice: Wohoo! No flood!
Many months later:
Logan: A good conscience is the best pillow!
The end.
lördag 17 april 2010
...och halleluja vattnet är tillbaks!
Det krävdes ingen jour-rörmokare a 3000 spänn för fem minuters jobb. Det räckte att jag och maken joxade med lufttrycket i hydrofonen en massa och omstartade den typ fem gånger så var den på G igen...
Det här är det värsta med att bo på landet
Nu har vi helt plötsligt inget vatten. Hoppas hoppas jag (Alexander ska till jobbet) får igång det själv genom att mixtra lite med lufftrycket i hydrofonen... I annat fall blir det ju till att ringa svindyr jour-rörmokare. Urk.
fredag 16 april 2010
Kick-ass
Vi såg den här filmen i helgen. Skitbra var den! Mycket möjligt dock att den bara funkar på rediga nördar (som en del recensenter hävdat).
Tonåriga Dave har ett rätt tråkigt och intetsägande liv, och läser massvis med superhjälte-serier. Han börjar fundera mer och mer på varför ingen drar på sej tajts och börjar bekämpa brott i verkligheten? Hans kompisar påpekar att alla superhjältar i seriernas värld antingen har superkrafter eller en massa teknik (Batman) som inte finns i verkligheten. Har man ingetdera så funkar det liksom inte. Dave lyssnar dock inte på det örat, utan köper en tajt dykardräkt på internet, fixar en mask och springer sen ut för att bekämpa brott, under det tveksamma superhjälte-namnet "Kick-ass". Och råkar förstås i en massa trubbel.
Jag gillar att det aldrig kommer nån riktig "origin story" för Dave. Det är liksom inte så att nån specifik händelse kastade hela hans liv över enda, och sen bestämde han sej för att bli superhjälte. Det är bara nånting som har växt fram ur en önskan att vara larger than life, och en frustration över att så många människor inte ingriper när dom ser ett brott. Jag gillar att han på samma gång är så töntig och nördig och seriöst hjältemodig... det är liksom en skittöntig grej till att börja med att springa runt i färgglada tajts och leka brottsbekämpare, men i den här "leken" så riskerar han faktiskt livet för andra människors skull (den som inte har vare sej krafter eller batman-gadgets hamnar förstås snabbt i direkt livsfarliga situationer när han försöker rädda brotts-offer...).
Dave kommer sen i kontakt med superhjältarna Big Daddy och Hit Girl, som har hållit på med sitt brottsbekämpande-i-maskeradkostymer rätt länge, men samtidigt varit diskreta. BD är en f d polis som på sätt och vis är lik Dave i det att han älskar superhjälte-serier och ville bli en superhjälte själv. Olikt Dave så har han en massa riktiga, dödliga vapen till sitt förfogande, och verkar helt ha tappat verklighetskontakten, han har helt uppslukats av superhjältandet och har inga spärrar längre. HG är hans lilla dotter, elva-tolv år gammal, som han tränat stenhårt i kampsport, akrobatik och vapenhantering sen hon var typ bebis så att hon ska kunna funka som hans side-kick. (Tänk Batman och Robin). När Dave försöker superhjälta får han själv en massa stryk, när BD och HG går loss med sina vapen-arsenaler blir det rena massakrerna på både kriminella och alla som råkar befinna sej runt kriminella, dom är inte så fruktansvärt diskriminerande.
Kollar man på internet-diskussioner osv så har man en hel del människor som är upprörda över BD och HG och tycker att dom aldrig borde ha fått nå vita duken, och en hel del som bara tycker att dom är jättecoola och att det är skitbra att dom dödar brottslingar, för brottslingar är ju dumma. Den sistnämnda reaktionen är rätt skrämmande ju... Mitt intryck är att filmmakarna faktiskt ansträngt sej för att göra BD och HG over-the-top i sitt dödande av folk. Det är inte meningen att man bara ska applådera och tycka att dom är riktiga hjältar. Dom har en massa attribut som vi är vana vid att associera med hjältar, man kan inte låta bli att tycka att dom är coola som filmhjältar betraktade, och samtidigt är dom rätt obehagliga typer som man absolut inte skulle vilja stöta på i verkligheten. BD älskar sin dotter, och är samtidigt helt galen i sitt utnyttjande av henne som sidekick/barnsoldat.
Hela filmen svajar hit och dit mellan olika genrer också, den glider mellan glad komedi, ultrasvart komedi, hongkong-action och lite drama hur som helst. Några recensioner jag läst har stört på sej på detta, men jag gillar filmer som genre-blandar vilt.
Kontentan blir att jag rekommenderar denna film för alla som har nåt sorts nördigt superhjälte-intresse och gillar snarare än stöts bort av hejdlösa genre-blandningar. Och kanske för andra också.
Haft lite bloggtorka ett tag...
Då jag haft så himla mycket att göra på jobbet. Igår så tog jag dock ledigt. Jag tänkte att har man jobbat som en absolut dåre måndag-tisdag-onsdag är det bättre att vara ledig torsdagen och sen jobba lite i helgen, än att hålla igång utan avbrott torsdag-fredag också.
Så då tillbringade vi hela dagen ute i solen, jag och Alexander och djuren. Jag grävde trädgårdsland och planterade. Logan rensade bort gamla torra växter. Han är en duktig trädgårdsmästare han, biter loss stora grenar och stjälkar och bär bort. Bisse grävde ett jättedjupt hål, och Pietro grävde flera små hål. Sen spelade alla hundarna fotboll med husse, under stor entusiasm. Cissi satt i sin bur och käkade. Hundarna ägnade också en del energi åt att "skvaller-vakta" - rusade härs och tvärs över tomten, gjorde ett par skall på nånting dom fått syn på, och sen tillbaks till sin grävande matte i full galopp för en torrfoder-plupp. Vilken skillnad mot när vi nyss flyttat hit, och dom var helt tokvilda över att ha fått en tomt att vakta...
Efter detta åkte husse och matte och storhandlade. När vi kom hem var hundarna skittrötta och låg bara och sov. Ibland gör folk (läs medlemmar på vovve.net) så himla stor affär av att alla hundar absolut måste ut på promenad varje dag, och att bara låta sin hund gå och dra på tomten verkar vara rena dödssynden. Alltså, det är klart att en hund inte bara kan vara på tomten varenda dag, eller ens dom flesta dagar, då skulle den ju bli helt uttråkad. Men nån gång ibland kan hundarna faktiskt vara fullt nöjda med sånt dom kan roa sej med hemmavid.
Så då tillbringade vi hela dagen ute i solen, jag och Alexander och djuren. Jag grävde trädgårdsland och planterade. Logan rensade bort gamla torra växter. Han är en duktig trädgårdsmästare han, biter loss stora grenar och stjälkar och bär bort. Bisse grävde ett jättedjupt hål, och Pietro grävde flera små hål. Sen spelade alla hundarna fotboll med husse, under stor entusiasm. Cissi satt i sin bur och käkade. Hundarna ägnade också en del energi åt att "skvaller-vakta" - rusade härs och tvärs över tomten, gjorde ett par skall på nånting dom fått syn på, och sen tillbaks till sin grävande matte i full galopp för en torrfoder-plupp. Vilken skillnad mot när vi nyss flyttat hit, och dom var helt tokvilda över att ha fått en tomt att vakta...
Efter detta åkte husse och matte och storhandlade. När vi kom hem var hundarna skittrötta och låg bara och sov. Ibland gör folk (läs medlemmar på vovve.net) så himla stor affär av att alla hundar absolut måste ut på promenad varje dag, och att bara låta sin hund gå och dra på tomten verkar vara rena dödssynden. Alltså, det är klart att en hund inte bara kan vara på tomten varenda dag, eller ens dom flesta dagar, då skulle den ju bli helt uttråkad. Men nån gång ibland kan hundarna faktiskt vara fullt nöjda med sånt dom kan roa sej med hemmavid.
torsdag 15 april 2010
Vilse i påslakanet. del 6.
Lost in the sheet. part 6.
Sofia: Get out, stupid dogs!
Alexander: What's happening?
Sofia: We're kind of...
Alexander: Inside the sheet!
söndag 11 april 2010
En härlig helg
Jag har bara jobbat och jobbat skitmycket ett tag. Den här helgen var jag dock ledig hela lördagen och en stor del av söndagen. På lördagen var jag först ute med hundarna, sen gick vi på bio (Kick-Ass), och avslutade med att äta trerätters middag på restaurang Kokyo. Idag var vi först ute och körde budföring/sökövningar i skogen med hundarna. Sen gick vi på medeltidsmuséet och åt sen på Chutney.
På kvällen idag har jag rättat tentor, så nu jobbar jag igen. Men det har varit en härlig helg.
På kvällen idag har jag rättat tentor, så nu jobbar jag igen. Men det har varit en härlig helg.
fredag 9 april 2010
Vilse i påslakanet. del 5.
Lost in the sheet. part 5.
Sofia: Hi guys, we're home again.
Alexander: And now we're gonna wash the sheet!
Dogs: No!
Dogs: You'll have to pull us out first!
Sofia and Alexander: What are you doing?
Mice: Help! We're gonna be flushed away!
Logan: Not if WE can help it!
onsdag 7 april 2010
Vilken j-a reklam!
Tog in posten i morse, och hittade ett litet oansenligt vitt kuvert med vad som såg ut att vara handskriven text utanpå. "Till kvinnan i huset". Inget mer. Jaha? Jag trodde givetvis att nån i byn på nåt sätt stört sej på mej, men inte visste vad jag hette, och därför lagt en anonym klago-lapp i min brevlåda.
Det var reklam för hudvård.
Vi har ju satt upp en stor ingen-reklam-skylt på brevlådan... vad mer ska behövas? Men ffa... j-a desperata reklamare alltså.
Det var reklam för hudvård.
Vi har ju satt upp en stor ingen-reklam-skylt på brevlådan... vad mer ska behövas? Men ffa... j-a desperata reklamare alltså.
tisdag 6 april 2010
Logan gillar iaf kung Bore
Han rejsade runt och lekte som sjutton. Vi andra var mindre roade.
Nu är det iaf sol och smälter igen. Själv ska jag tillbringa dagen på Uppsala Universitet.
måndag 5 april 2010
Vilse i påslakanet. del 4.
Lost in the sheet. part 4.
Big Rabbit: Rabbit rabbit rabbit rabbit
Lost: Oh no! Do you hear! It's the Big Rabbit!
Logan: What?
Logan: He didn't see you.
Pietro: Do you feel it? Everything's starting to shake.
Pietro: Now we're out of the sheet again.
Bissy: How weird.
Logan: I don't understand a thing. And now it sounds as if Mum and Dad are coming back home.
Kung Bores ardenner-offensiv...
...pågår för fullt... en desperat attack med allt han har för att återta makten över landet. Håll ut! Håll ut! Det är svårt att tro just nu, när snön åter lägger sej som ett tjockt vitt duntäcke över allting, men snart är han besegrad! (Bilden är från www.fotoakuten.se)
söndag 4 april 2010
Sök på Järva-fältet
Logan skallmarkerar Luss (arrangerad bild, kan ju inte hålla på och fota och föra hund samtidigt... Jag har svårt nog med simultanförmågan som det är).
Det är inte bara katter som klättrar i träd!
Pietro i sin joggingdress, som är så utsliten att den börjar falla i bitar nu... Dags att shoppa ny.
Jag var väl lite duktigare än förra gången. Jag hade en plan för hur jag skulle skicka hunden från början iaf så jag slapp stå på stigen och fundera på det i fem minuter mellan varje skick. Men när Logan drar iväg och söker i lite fel område, utan att för den skull vara på väg av banan eller nåt, så blir jag fortfarande konfys och börjar fundera på om detta ska vara okej eller om jag ska avbryta... och sen gör jag nånting. Så mattes läxa till nästa gång får bli att ha en färdig plan i skallen för hur man ska göra även i såna lägen, så att det kan bli så mycket flyt som möjligt på banan och inga matte-funderar-pauser. Ska också låta Logan stå och skälla längre på varje figge innan jag hämtar honom - "flyt" ska det vara på stigen, men det gör inget om han står kvar lite vid figgarna.
När sök-sessionen var över promenerade jag runt en del med samtliga hundar, samt gjorde lite lekar och övningar med dom andra två. Vi drog ut på tiden tills husse slutade jobbet, och så åkte vi förbi Centralen och hämtade honom på vägen hem. Det har varit en härlig dag!
Det blev dock viss dramatik när jag figgade för rottisen Atlas - men det får en egen serie. ;-)
Det är inte bara katter som klättrar i träd!
Pietro i sin joggingdress, som är så utsliten att den börjar falla i bitar nu... Dags att shoppa ny.
Jag var väl lite duktigare än förra gången. Jag hade en plan för hur jag skulle skicka hunden från början iaf så jag slapp stå på stigen och fundera på det i fem minuter mellan varje skick. Men när Logan drar iväg och söker i lite fel område, utan att för den skull vara på väg av banan eller nåt, så blir jag fortfarande konfys och börjar fundera på om detta ska vara okej eller om jag ska avbryta... och sen gör jag nånting. Så mattes läxa till nästa gång får bli att ha en färdig plan i skallen för hur man ska göra även i såna lägen, så att det kan bli så mycket flyt som möjligt på banan och inga matte-funderar-pauser. Ska också låta Logan stå och skälla längre på varje figge innan jag hämtar honom - "flyt" ska det vara på stigen, men det gör inget om han står kvar lite vid figgarna.
När sök-sessionen var över promenerade jag runt en del med samtliga hundar, samt gjorde lite lekar och övningar med dom andra två. Vi drog ut på tiden tills husse slutade jobbet, och så åkte vi förbi Centralen och hämtade honom på vägen hem. Det har varit en härlig dag!
Det blev dock viss dramatik när jag figgade för rottisen Atlas - men det får en egen serie. ;-)
lördag 3 april 2010
Clairvoyanta hundar?
Hundarna började skälla sitt "nu-kommer-husse-skall" vid ytterdörren. Jag blev förvånad eftersom han inte slutar jobbet än... men gick och kollade. Ingen husse där. Strax därefter var hundarna igång igen, ännu ivrigare den här gången. Jag släppte ut dom så dom fick kolla själva. Förvirrat gick dom runt och letade efter husse, sen kom dom in igen.
Jag ringde husse, och iofs befann han sej just i Tungelsta, men stationen är ju ändå över fyra kilometer från vårt hus... Antingen så är hundarna clairvoyanta och "såg" att husse just anlände till vår station - eller så är dom bara knasiga.
Jag ringde husse, och iofs befann han sej just i Tungelsta, men stationen är ju ändå över fyra kilometer från vårt hus... Antingen så är hundarna clairvoyanta och "såg" att husse just anlände till vår station - eller så är dom bara knasiga.
Lite morgonbilder
Bisse solar.
Logan.
Logans mur av snö som tidigare var så hög och gav sån utsikt över omgivningarna har krympt betänkligt.
Pietro solar i blomlådan.
Där fick han syn på brorsan... Dags för en attack!
fredag 2 april 2010
Vilse i påslakanet. Del 3.
Lost in the sheet. part 3.
Logan: Oh, now we're inside the sheet.
Bissy: And there's a town in here.
Lost: But what if somebody washes the sheet? Then everything will be swept away.
Logan: We won't wash anything!
Lost: Do you promise? That makes me so happy!
Logan: The word "dirty" doesn't exist in our vocabulary!
Mitt bästa sök-tips!
Jag må vara en usel figge som går vilse så fort man släpper iväg mej mer än tjugo meter från stigen, och jag må vara en usel förare som måste stå på stigen och fundera fem minuter på vilken riktning jag ska skicka hunden i. Men en sak är jag iaf bra på, och det är att äta frukost.
Ska man vara ute och träna hund hela dagen (och för vår del blev det en liten sväng till BhK efter söket och sen djuraffären, så vi var ute nästan sju timmar sammanlagt) så gäller det att äta rejäl frukost, eftersom lunchen sen kanske blir typ ett äpple och en smörgås. Då kan man hämta inspiration från Skottland. Jag och Alexander åkte till Edinburgh på vår bröllopsresa, och har sen varit tillbaka dit en gång. Vid båda tillfällena bodde vi på ett vegetarian/vegan-B&B, och där fick man stora frukostar! Stora nog att ge energi till nästan en hel dags sight-see-ande...
I morse käkade jag: Två sojakorvar, en stor råraka som fyllde halva tallriken (heter det väl när man råsteker riven potatis i olja till en sorts kaka?), vita bönor i tomatsås, tomat, fyra pannkakor med lönnsirap (på ytterligare en tallrik), äpple, kaffe och apelsinjuice.
Sen är man bra mätt. Och man står sej.
Ska man vara ute och träna hund hela dagen (och för vår del blev det en liten sväng till BhK efter söket och sen djuraffären, så vi var ute nästan sju timmar sammanlagt) så gäller det att äta rejäl frukost, eftersom lunchen sen kanske blir typ ett äpple och en smörgås. Då kan man hämta inspiration från Skottland. Jag och Alexander åkte till Edinburgh på vår bröllopsresa, och har sen varit tillbaka dit en gång. Vid båda tillfällena bodde vi på ett vegetarian/vegan-B&B, och där fick man stora frukostar! Stora nog att ge energi till nästan en hel dags sight-see-ande...
I morse käkade jag: Två sojakorvar, en stor råraka som fyllde halva tallriken (heter det väl när man råsteker riven potatis i olja till en sorts kaka?), vita bönor i tomatsås, tomat, fyra pannkakor med lönnsirap (på ytterligare en tallrik), äpple, kaffe och apelsinjuice.
Sen är man bra mätt. Och man står sej.
Jag ska ha GPS, karta, kompass, flarepistol och en jättehög flagga på mössan
Frog Princess var nyfiken skrev hon. Jag kanske ska förklara helt kort vad "sök" är? Det är en hundsport som går ut på att hundarna springer runt i skogen och letar efter folk som har gömt sej. Man letar av ett område i taget.
Nu när jag förklarat väldigt basic vad sök är, så alla läsare hänger med, ska jag som nästa steg förklara rubriken och bilden. Såhär var det. Staffen Chilli skulle söka, och jag skulle sitta gömd sextio meter från stigen i ett visst område, vi kan kalla det område A. Tyvärr vimsade jag iväg och gömde mej i ett helt annat område, vi kan kalla det område B. Luss skickade Chilli att leta igenom A, och Chilli letade och letade och letade, men hittade ingenting. Till slut gick Luss ut i skogen och gormade efter mej, och jag kom då från ett helt annat håll än hon förväntat sej och sa "ja här är jag, kommer inte Chilli och letar nån gång?".
Min bästa ursäkt, när Luss påpekade att jag låg i en annan del av skogen än jag skulle, var: "Jag trodde att jag gick rakt fram, men jag måste ha svängt åt höger istället."
Nästa gång ska jag alltså ha karta, kompass, GPS, en jättehög vimpel modell barncykel på skallen så jag syns på långt håll, och en flare-pistol som jag kan signalera med när jag lallar iväg. Iaf om Luss får bestämma.
Logan var jätteivrig att söka. Han började dock med sitt "Logan kan själv" - istället för att låta sej dirigeras av mej började han söka av den ena sektionen efter den andra på egen hand. Jag fick tag i Logan och styrde upp det hela... men flera gånger fick jag slänga mej ner och fånga honom med händerna när han ändå var på väg att kuta långt i förväg. Mot slutet av träningspasset hade han iaf skärpt sej och lyssnade på matte.
Jag fick bassning av mina träningskamrater dock för att jag är så trög. Ställer mej på stigen, funderar på vart hunden ska söka, och sen skickar jag hunden - istället för att ha en plan för nästa skick klar i huvudet direkt som man hämtar hunden från förra skicket, så det blir lite flyt.
I övrigt var det Luss granne Micke och hennes pojkvän Micke och deras tollare respektive rottweiler - eller studsweiler, som han också kallas på goda grunder. Där gick allt ganska odramatiskt till utan vilsegång eller jag-kan-själv-hundar.
Vi ska försöka komma ut igen på söndag och köra, och då ska jag försöka ha lite flyt, och även försöka växa fram ett lokalsinne i hjärnan. Eller så får jag skaffa vimple och flarepistol.
torsdag 1 april 2010
Logan och Bisse tycker samma sak om påskkärringar...
... som dom tycker om Jultomten: ILLA!
Folk ska inte hålla på och förklä sej sådär, hälsar storkillarna.
DN:s töntiga aprilskämt... suck...
Kunde dom inte komma på nåt bättre än "nu ska FN begränsa ditt surfande?". Det är ju roligt om man faktiskt måste fundera längre än fem mikrosekunder för att komma på att det är ett skämt...
Men sen har jag och maken diskuterar artikeln om den stora punkgalan i kulturdelen. Alltså... Banden Usch, Aouch och The Ass? Deep-Torkel Knutsson? Jag tror det är ett skämt alltihop. Maken tror annorlunda.
Men sen har jag och maken diskuterar artikeln om den stora punkgalan i kulturdelen. Alltså... Banden Usch, Aouch och The Ass? Deep-Torkel Knutsson? Jag tror det är ett skämt alltihop. Maken tror annorlunda.
Fundering kring intresse, motivation, och andra "mentala" faktorer
Jag pratade nyss med träningskompisen Luss, och sa att jag inte anmält till nån brukstävling i år igen. Jag är alldeles för benägen att anmäla mej på chans till saker och ting - men då kan man ju hoppa upp och sätta sej på att just på tävlingsdagen kommer man inte att ha en sån där bra dag, utan det går dåligt. Sen blir man irriterad på sin stackars hund. Det är elakt att vara irriterad på hunden.
Mina hundar är ju inga vidare brukshundar. Bissen har rätt bra kapacitet för både spår och lydnad när han väl får till det, men är nervig och vimsig och lättdistraherad. Logan har noll förighet, så ska man nånsin få till lydnaden måste det bli nån sorts spin-off-effekt från söket typ. Och i söket tycker han det är jättekul men är svår att dirigera. Pietro älskar att gå små "pilliga" spår typ BSP, vilket gjorde att jag ett tag tänkte att han kanske kunde tävla i det i framtiden. Men motivation är ju inte allt, och Pietros talang är typ noll. Han måste koncentrera sej stenhårt för att klara ett spår på c:a femtio meter... sen är han vråltrött, men nöjd över att ha lyckats med sin enorma prestation. Detta talar väl för att BSP-spåren endast får bli en rolig hobby för Pietro att pyssla med emellan LC-träningarna, för ett tävlingsspår i den grenen är ju sex hundra meter.
Men Logan och Bisse vill jag ändå ut och tävla med, och jag tror inte på nåt sätt det är omöjligt att flyttas upp ur appellen med dessa gossar och kanske lite till sen... även om jag inte ska vara för hetsig med att anmäla mej till tävlingar i fortsättningen, utan se till att allt sitter först.
Så okej. Hur ska man då bli sådär säker? Jag tror jag måste fokusera mer på hundens intresse i vissa lägen. Ffa när det gäller Bissen och spår.
Nu kanske alla klickande bloggläsare tänker "men usch vad flummigt, man ska ju fokusera på beteendet, på det man ser!". Men det beror väl lite på vad man lägger in i ordet "beteende"...
I klicker-sammanhang använder man ordet "beteende" på ett annat sätt än man gör i dagligt tal. Man låter ordet "beteende" betyda precis allting man öht kan observera hos hunden. Sen använder man fraser som "vad som pågår i hundens huvud" för att beteckna allting man inte kan observera, typ att hunden innerst inne skulle sitta och tänka eller känna nåt annat än det den visar med sitt kroppsspråk.
Om man använder orden på det sättet så kan man säga att min relation till min man bara bygger på att jag observerar hans beteende och struntar i vad som pågår inne i hans huvud. Jag har nämligen för vana att utgå ifrån att han är ärlig med mej, jag brukar inte sitta och spinna en massa hobby-psykoanalytiska teorier om vad som egentligen är hans drivkrafter och hur han egentligen känner. Om han t ex säger nånting till mej, så utgår jag ifrån det (observerbara) talet, snarare än några långsökta teorier om "så funkar män" som jag läst i Cosmo. Jag skulle faktiskt betrakta det som nedlåtande mot honom om jag gjorde det, om jag satt och funderade ut en massa listiga teorier som gick ut på att han egentligen inte menar det han säger och att han egentligen går runt och förställer sitt kroppsspråk, och kanske är otrygg när han verkar glad osv...
Så varför låter det då helt sjukt att säga "min relation till min man går ut på att jag observerar hans beteende, och struntar i vad som händer inne i hans skalle?". Det låter sjukt för att vi i normala fall inte använder dessa ord och fraser i "klicker-betydelsen". I normala fall så använder vi ordet "beteende" i en snävare betydelse - typ stora kroppsrörelser, men inte tal eller små ansiktsuttryck. Och när vi pratar om vad som pågår "inuti" i nån så menar vi även känslor som syns i kroppsspråk och tankar som sägs i tal, inte bara hobby-psykoanalytiska teorier.
Därför tror jag att pratet om att man ska fokusera på hundens beteende, iaf hos vissa människor, och iaf hos mej själv, riskerar att leda uppmärksamheten fel. Risken finns att man bara uppmärksammar det man i dagligt tal menar med beteende - dvs rätt stora och tydliga kroppsrörelser.
Därför tror jag att det för många människor är bättre att säga vad man inte ska bry sej om - bry dej inte om all denna hund-psykoanalys som beskriver hundar som om dom hade en sorts främmande kultur som var viktig för dom, eller som om dom innerst inne kunde vara lyckliga när dom visar tecken på att dom känner sej hotade - skit i den typen av teorier.
När man väl svept detta bråte åt sidan kan man sen prata om att hunden är glad, ledsen, stressad, avslappnad, intresserad, ointresserad och allt möjligt utan att skämmas. Ibland kan det vara bra att faktiskt hänga upp sej på ett tydligt fysiskt tecken om man vill belöna en viss sinnes-stämning - som t ex när jag klickar Bissen för att ha svansen i marken snarare än uppåt och viftande under platsliggning. Men ibland kan det också vara oerhört mycket enklare att prata om sinnesstämningar och humör direkt - precis som vi gör när det handlar om andra människor.
Och ja, här kommer slutklämmen alltså. Jag tror att en stor del av mina svårigheter att få bukt med Bissens spår-vimsighet beror på att jag låst mej vid "jag vill att han ska gå i mitt spår, vill inte att han ska gå i djurspår". Jag har istället börjat tänka att han måste vara jätteintresserad av pinnarna, i vilket sammanhang dom än dyker upp. Om pinnarna är jätteintressanta borde ju fokus på mitt spår komma på köpet, eftersom han vet att det är där pinnarna ligger. Man slår då också två flugor i en smäll, istället för att träna "gå i mitt spår, inte i djurspår" som en grej och "ta pinnarna, gå inte över dom" som en annan grej.
Så nu håller jag på och gör små uppletanden med pinnarna, och kastar pinnarna här och var, och detta ska vara väldigt roligt, oavsett omständigheter. Men överlag så tror jag det kan vara bra att inte alltid haka upp sej på "stora kroppsrörelser", ibland behöver man fokusera mer på t ex intresse eller motivation för nånting.
Mina hundar är ju inga vidare brukshundar. Bissen har rätt bra kapacitet för både spår och lydnad när han väl får till det, men är nervig och vimsig och lättdistraherad. Logan har noll förighet, så ska man nånsin få till lydnaden måste det bli nån sorts spin-off-effekt från söket typ. Och i söket tycker han det är jättekul men är svår att dirigera. Pietro älskar att gå små "pilliga" spår typ BSP, vilket gjorde att jag ett tag tänkte att han kanske kunde tävla i det i framtiden. Men motivation är ju inte allt, och Pietros talang är typ noll. Han måste koncentrera sej stenhårt för att klara ett spår på c:a femtio meter... sen är han vråltrött, men nöjd över att ha lyckats med sin enorma prestation. Detta talar väl för att BSP-spåren endast får bli en rolig hobby för Pietro att pyssla med emellan LC-träningarna, för ett tävlingsspår i den grenen är ju sex hundra meter.
Men Logan och Bisse vill jag ändå ut och tävla med, och jag tror inte på nåt sätt det är omöjligt att flyttas upp ur appellen med dessa gossar och kanske lite till sen... även om jag inte ska vara för hetsig med att anmäla mej till tävlingar i fortsättningen, utan se till att allt sitter först.
Så okej. Hur ska man då bli sådär säker? Jag tror jag måste fokusera mer på hundens intresse i vissa lägen. Ffa när det gäller Bissen och spår.
Nu kanske alla klickande bloggläsare tänker "men usch vad flummigt, man ska ju fokusera på beteendet, på det man ser!". Men det beror väl lite på vad man lägger in i ordet "beteende"...
I klicker-sammanhang använder man ordet "beteende" på ett annat sätt än man gör i dagligt tal. Man låter ordet "beteende" betyda precis allting man öht kan observera hos hunden. Sen använder man fraser som "vad som pågår i hundens huvud" för att beteckna allting man inte kan observera, typ att hunden innerst inne skulle sitta och tänka eller känna nåt annat än det den visar med sitt kroppsspråk.
Om man använder orden på det sättet så kan man säga att min relation till min man bara bygger på att jag observerar hans beteende och struntar i vad som pågår inne i hans huvud. Jag har nämligen för vana att utgå ifrån att han är ärlig med mej, jag brukar inte sitta och spinna en massa hobby-psykoanalytiska teorier om vad som egentligen är hans drivkrafter och hur han egentligen känner. Om han t ex säger nånting till mej, så utgår jag ifrån det (observerbara) talet, snarare än några långsökta teorier om "så funkar män" som jag läst i Cosmo. Jag skulle faktiskt betrakta det som nedlåtande mot honom om jag gjorde det, om jag satt och funderade ut en massa listiga teorier som gick ut på att han egentligen inte menar det han säger och att han egentligen går runt och förställer sitt kroppsspråk, och kanske är otrygg när han verkar glad osv...
Så varför låter det då helt sjukt att säga "min relation till min man går ut på att jag observerar hans beteende, och struntar i vad som händer inne i hans skalle?". Det låter sjukt för att vi i normala fall inte använder dessa ord och fraser i "klicker-betydelsen". I normala fall så använder vi ordet "beteende" i en snävare betydelse - typ stora kroppsrörelser, men inte tal eller små ansiktsuttryck. Och när vi pratar om vad som pågår "inuti" i nån så menar vi även känslor som syns i kroppsspråk och tankar som sägs i tal, inte bara hobby-psykoanalytiska teorier.
Därför tror jag att pratet om att man ska fokusera på hundens beteende, iaf hos vissa människor, och iaf hos mej själv, riskerar att leda uppmärksamheten fel. Risken finns att man bara uppmärksammar det man i dagligt tal menar med beteende - dvs rätt stora och tydliga kroppsrörelser.
Därför tror jag att det för många människor är bättre att säga vad man inte ska bry sej om - bry dej inte om all denna hund-psykoanalys som beskriver hundar som om dom hade en sorts främmande kultur som var viktig för dom, eller som om dom innerst inne kunde vara lyckliga när dom visar tecken på att dom känner sej hotade - skit i den typen av teorier.
När man väl svept detta bråte åt sidan kan man sen prata om att hunden är glad, ledsen, stressad, avslappnad, intresserad, ointresserad och allt möjligt utan att skämmas. Ibland kan det vara bra att faktiskt hänga upp sej på ett tydligt fysiskt tecken om man vill belöna en viss sinnes-stämning - som t ex när jag klickar Bissen för att ha svansen i marken snarare än uppåt och viftande under platsliggning. Men ibland kan det också vara oerhört mycket enklare att prata om sinnesstämningar och humör direkt - precis som vi gör när det handlar om andra människor.
Och ja, här kommer slutklämmen alltså. Jag tror att en stor del av mina svårigheter att få bukt med Bissens spår-vimsighet beror på att jag låst mej vid "jag vill att han ska gå i mitt spår, vill inte att han ska gå i djurspår". Jag har istället börjat tänka att han måste vara jätteintresserad av pinnarna, i vilket sammanhang dom än dyker upp. Om pinnarna är jätteintressanta borde ju fokus på mitt spår komma på köpet, eftersom han vet att det är där pinnarna ligger. Man slår då också två flugor i en smäll, istället för att träna "gå i mitt spår, inte i djurspår" som en grej och "ta pinnarna, gå inte över dom" som en annan grej.
Så nu håller jag på och gör små uppletanden med pinnarna, och kastar pinnarna här och var, och detta ska vara väldigt roligt, oavsett omständigheter. Men överlag så tror jag det kan vara bra att inte alltid haka upp sej på "stora kroppsrörelser", ibland behöver man fokusera mer på t ex intresse eller motivation för nånting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
